Golfklubben

Av någon som förstått att vinden också spelar med

Det finns platser i världen där vinden bär på minnen. Där den viskar mellan träden, rufsar till håret, och får flaggorna att dansa lätt i eftermiddagssolen. En sådan plats är golfklubben.

Man kommer dit, kanske med klubborna i bagageluckan och tankarna någon annanstans. Men redan när man kliver ur bilen händer något. En sorts stillhet. En närvaro. Fågelsång bland björkarna. En flagga som sträcker sig i sydvästlig bris. Gräset under skorna. Det är inte bara golf – det är naturen som tar en i hand och säger: ”Nu är du här.”

För många av oss är klubben så mycket mer än fairways och greener. Det är en plats där man släpper taget, bit för bit, om världen utanför. En plats där gemenskapen växer i takt med gräset, där vänskapsband knyts över en kopp kaffe, och där man hittar något som liknar ro. Den där stilla känslan som inte går att jäkta fram.

Det är också här vi mötte herr G-A Beltzow. 85 år, grånad, men med något pojkaktigt i blicken. Hans sving var, låt oss säga, konsekvent – en kraftig snap-hook på allt utom de korta puttarna. Men han spelade med värdighet, med glädje. Och när han en dag slog ett rakt slag, trots sin stängda klubba och bollen långt bak i stansen, skrattade han högt och utbrast:
”Det var som fan!”
Och hela klubbhuset skrattade med. För vi förstod att det inte var slagets resultat som räknades, utan ögonblickets charm. Han lärde oss det – att njuta av spelet, som det kommer, och livet likaså.

Golfklubben är en plats där ålder saknar betydelse. Där generationer går ut tillsammans – far och dotter, morfar och barnbarn. Där man talar samma språk, även om man spelar olika spel. En sorts gemenskap som inte kräver ord.

Och naturen… den är alltid där. Doften av nyslaget gräs en tidig morgon. Solens låga skuggor över nionde green en sen kväll. Regnet som kommer och går – ibland vänligt, ibland hårt. Och vinden. Vinden som alltid spelar med. Som kan vara både motståndare och vän.

Klubben bär på sin historia – namnen på gamla klubbmästare på träpanelerna i klubbhuset, skrönorna som berättas om kvällar som aldrig tog slut, och spelets eviga lärdomar om tålamod, ödmjukhet och envishet.

Men klubben förändras också. Det byggs nytt. Nya ansikten dyker upp i baren. Barnen växer upp, blir medlemmar själva. Och mitt i allt det där fortsätter något att vara precis som det alltid varit: känslan av att man kommit hem.

Så… om du funderar på om det är värt att vara medlem – även om du inte hinner spela så ofta – vill jag bara säga:
”Om du har en plats där vinden känns bekant, där människor vet vad du heter, och där du kan sitta i solen och känna att tiden får gå – då har du redan vunnit.”

För det finns klubbar. Och så finns det hem.
Golfklubben kan vara båda.

Försök till återblick, blick i tiden och framtiden.

Ibland är det bara som så, att man inte kan hinna med allt, och så blev det 2024.
Mottot skulle vara ”I år ska jag spela mer golf än någonsin”, men det blev nog helt tvärt om. Semester, väskusten, goda vänner och svala salta bad blev mer prioriterat än golfandet detta året.

Men blev det ett sämre golfår än tidigare? Nej absolut inte, snarare bättre och framför allt trevligare.
Träningspassen kan jag räkna på min ena hand och bollmaskinen känner nog inte igen mig längre. Men de får rundor som jag har spelat, mestadels på väl utvalda banor som för mig är ”premium”, har nog varit blad de bästa och trevligaste på mycket mycket länge.

Det finns inte mycket inom golfen som slår att få tillbringa en golfdags timmar, tillsammans med sina söner, bästa vänner och bror.
För mig är detta kärnan i golfen på en hög nivå.

Dessutom så hade yngste sonen ”tvingat” mig att sälja mina extremt fina Titleist med resonemanget att dom var gamla. Sagt och gjort, klubborna såldes på stuts men jag hade inget klart alternativ som låg redo för att handlas in. Och när ett järnset idag med lite kvalitet, kostar någonstans mellan 11.000 kr – 15.000 kr så så blir det svårt att välja.
Istället spelade jag med ett av mina gamla set och bara njöt av banor, väder och sällskap.

Men skam den som ger sig, ljuset är hittat.

Nu blir det Takomo som pryder bagen de kommande åren. Extremt fina och vackra klubbor som håller extremt hög klass, i jämförelse med andra premiumklubbor.

Fördelen, förutom att klubborna är extremt vackra (hur nu en klubba kan vara det), är att det finns inga mellanhänder.

Ett järnset som består av J-4 – PW köper du för någonstans mellan 6.500 – 7.500 kronor beroende på modell.

Klicka på bilden om du vill veta mer.

Så nästa säsong ser i tanken riktigt bra ut. Av 100 träningsbollar ska 75 av dessa vara mot mål som är 100 m eller närmre. Mycket puttning, mycket närspel.

Sedan måste det bli allt fler ”några hål då och då”. Man behöver inte gå en hel runda eller 9 hål, kvalitet istället för kvantitet är min nya device. Spelar gärna dessa hålen ensam, tillsammans med 3 av mina bästa vänner, golfbollarna. Flera bollar i spel, olika lägen, flera bunkerslag, fler chippar. Alltid en tävlig mot sig själv.

Målet är fortfarande att bara spela golf med människor jag tycker om, vars sällskap jag trivs i. Att få spela med medlemmar ur en familj är en ynnest som måste tas till vara på fullt ut.

Startar upp säsongen med golfresa till Skåne, bättre start kan man bara inte få i Sverige.
Förhoppningsvis en tur över till Scotland för att instupa hur golf bör vara, linksbanor, våt luft och god whisky.
På önskelistan här hemma 2025 finns:

1. Helsingborgs Golfklubb.
   Har tyvärr inte varit här på länge så det är dags för ett återbesök
   Landets 5:e äldsta bana där bollränna fortfarande gäller. Närmsta granne är havet, sanddyner och inte träd som skymmer utsikten för det öppna havet. 9 hål som kan spelas om och om och om igen. Ett lika stort ”måste” för en svensk golfare att spela här som att spela Old Course på St Andrews.
   Här har tiden stått stilla på ett mycket positivt sätt.
2. Trelleborgs Gk.
   Trodde nog aldrig att någonting skulle få mig att lägga tid och pengar på att ta mig ner till Trelleborg av alla ställen. Jag har spelat ett antal tävlingar där för många år sedan och de enda minnena jag har därifrån är irritation och regn.
   Men jag har följt Trelleborgs Golfklubb sedan dom blev drabbade så hårt av stormen som slog in med full kraft mot banan. Det verkar som att dom har gjort underverk med banan och dessutom förgyllt banan med pot-bunkrar, någonting som gör bunkerslagen mer utmanande och banan vackrare.
3. Bedinge Golfklubb.
   Att ändå vara i närheten, så hade det varit ett helgerån att åka förbi denna pärla.
4. Kalmar. Visst är det alltid ett nöje att få spela Kalmar Golfklubb, men skälet till att åka dit är att få spela en runda tillsammans med, enligt mig, en av landets mest talangfulla juniorer, Kevin Andersson från Trosa. Det kommer att bara väl investerade mil.

Gamla skolan, du finns inte mer.
Du har försvunnit med dess stil och maner.

Golf är ett svårt spel, och det var svårare då än vad det är idag.
Persimmonklubbor fanns i bagen om man hade tur, annars var det laminerade träklubbor som gällde.
Dock utan justeringsmöjligheter såsom att kunna ändra klubbans loft, mer draw eller mer fade.
Bladklubbor i var mans bag och det var först då Ping tog fram sina Karsten 1, som principen tå-häl slog revolt på golfslagen.

En sweetspot som var liten som en lillfingernagel och där minsta felmarginal gjorde ont långt upp i armbågarna och resultaten av slagen var ärliga och sanna.

Vi spelade på små eller stora bollar (engelsk eller amerikans storlet), och så gott som alla bar på en bärbag. Spelet gick snabbt, en 4-boll spelade runt på cirka 3,5 timmar.
Vagn var en lyx eller någonting som de äldre golfarna använde.

Hcp-gränsen var 30 för herrar och 36 för damerna.
Det var först när man fick ett hcp inom denna gräns som det gick att anmäla sig till tävlingarna.
Fram tills den framgången kom, så blev det mycket spel ute på banan tillsammans med vänner som redan hade spräckt den gränsen. Så redan i tidig golfålder lärde man sig att ta riktmärken och släppa igenom bakomvarande boll om det behövdes.

En liten anekdot: Jag var och spelade några banor i Scotland med vänner och gjorde ett återbesök på The Glen, East Links, North Berwick. En av de yngre spelarna i gruppen, som gjorde sitt första besök i Scotland, frågade the Captain var rangen var någonstans och fick till svar: ”My boy. Ben Sayers didn’t think about building a Driving Range here when they constructed the course in 1906.”.
Min vän frågade då var golfare skulle lära sig spela golf någonstans och då svepte the Captain ut armen över banan och sa ”There. But if you want to warm up and hit some balls beforehand, we have a mat and net by the first tee.”

Att få lov och kunna tillhöra en golfklubb medförde också en form av ansvar.
Att vi som spelare representerade vår klubb skulle man tänka på när vi besökte andra banor.

Bra uppträdande tillsammans med en klädsel som var passande var en självklar regel.
Golfskorna såg ut som skor, välputsade och med stålspikar.
Tröjor i lammull, slipovers och cardigans med färg och mönster.

Jag har under åren varit medlem i olika klubbar av det skälet att jag flyttat på mig en del, men en klubb som verkligen står mig varmt om hjärtat fortfarande är Torekovs Golfklubb.
Det var på Torekovs Golfklubb som jag slog mina första slag och den första klubb som jag blev medlem i.
Men det var inte bara en golfbana som var det centrala, utan hela klubbmiljön.
Torekovs Golfklubb var som ett andra hem för mig och många många fler.
En plats man åkte till, även om man inte skulle ut på banan och spela golf.
En plats där jag kunde tillbringa en hel dag på klubbområdet, träffa kompisar och lyssna på berättelser från förr och nu.
Pron, på den tiden Gösta Hall, var en ”gud” och vi alla släppte allt för att se när han för en gångs skulle skulle ute och spela någon av sina sällsynta rundor.
Golfklubben hade just känslan av att vara, just en klubb.

Omklädningsrummen var aktivt använda där ombyte innan spel, dusch och ombyte efter spel gjordes och där togs också en och annan whisky också.
På vintern fungerade omklädningsrummen också som en samlingsplats då vintergolfen spelades varje helg.

Scorekort hämtades i receptionen eller i lådan som även innehöll loggbok ifall det inte var någon bemanning.
Penna och papper gällde och banguide hittade man som bäst kanske bak på scorekortet i form av en ritad banskiss.
Ute på banan fick man tro på sitt ögonmått och 150m-markeringarna.
Allt annat än slagspel var uteslutet oavsett hcp. Singel slagspel, match slagspel, bästboll slagspel osv.
Med slagspel spelar man snabbt, man vårdar sin boll och vill ha den i spel, tar inga idiotiska chanser eller försök. Väl inkommen till klubben kom alltid frågan om hur det hade gått där ute? Det var bara bruttoresultatet som var intressant att höra. Det var bruttoscoren som avgjorde om det var en bra runda eller inte.

Vi spelade massor av tävlingar på vår egen klubb men gästade även många andra för tävlingsspel.
De allra flesta tävlingar var singelspel-slag. Alltid uppdelade i A-, B- & C-klasser.
KM ville alla spela och då spelades KM i två dagar över 72 hål. Resultattavlan var fylld till sista plats och man ville gärna komma högre upp i placeringen än sina golfkompisar. Bruttoresultatet var gav ingen nåd och ambitionen var alltid att komma ner till 300 slag som totalsumma.

När den efterlängtade kiosken äntligen byggdes på banan där det erbjöds nybryggt kaffe och hembakta bullar från klubbhuset, så var den också bemannad av några barn från orten eller av klubbens juniorer.
En liten skål som det stod ”dricks” på fanns där man alltid stoppade i några kronor eller en sedel.

Bollrännan var den självklara samlingsplatsen på golfklubben. Man rullade ner en boll i rännan, räknade ut hur lång tid det skulle ta på ett ungefär och spenderade den tiden på och runt klubbområdet.
Då och då kikade man till sin boll för att försäkra sig om att inte ens boll hade gått förbi förstaplatsen och ner på marken.
Det var runt bollrännan som alla träffades, en härlig process som jag tror är förlorad hos alla golfbanor i landet utom Helsingborgs Golfklubb, Viken.

Idag är klubborna bättre än någonsin och att köpa en ny klubba utan att göra en klubbfitting är för många otänkbart.
Starttid bokar man på nätet några dagar innan spel och fyller då gärna upp bollen med ytterligare några namn så att inge ”obehörig” tar sig in i vår boll.
Man ser till att bli medlem i en golfklubb på andra sidan landet för 395:- och väljer ut banor att spela på som har företagsbrickor som ger fri spelrätt genom företagskontakter eller vänner.
När det kommer till tävlingar spelar vi helst scramble eller bästbollar och gärna då poängbogey.
KM kan man ju inte spela om man har högre hcp än 5 och det är ju pinsamt att det visas öppet hur hög min bruttoscore är. Tacka vet jag nettoresultat och allra helst poängbogey.
Hoppar ur bilen färdig klädd i mörkblå eller grå kläder med den traditionella Titleistkepsen på huvudet.
Blir lite fundersam ifall det är mina joggingskor eller golfskor som jag har på mig. Anmäler i receptionen att vi är på plats och får ett färdigskrivet scorekort där allt är uträknat med slope mm.
Hyr en golfbil fastän att vi inte behöver och ser verkligen till att använda avståndskikaren inför alla slag, fastän att vi inte vet hur långt vi slår med våra klubbor.
Efter 9 hål så packas den medtagna matsäcken upp på kioskens terrass och drycken den hämtar vi från bagen.
Efter rundan så genar vi direkt över till bilen och lastar in våra saker och åker hem.
Äta, duscha och byta om, det kan vi göra hemma istället.

Gamla skolan är borta och det är bara så.
Ändå så vill jag nog inte förstå.

Att min idyll som jag aldrig vill glömma.
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma.

Allting är borta, klubbkänslan, finessen och stilen.
Och allt sköts på och utanför banan av mobilen.

Gamla skolan, det är tiden som här dragit fram.
Du fått ge vika nu för poängbogey och moderna program.

Gamla skolan du finns inte mer.
Du har försvunnit med dess stil och maner.

Värdet av att spela golf med vännerna.

För mig är golf inte bara en sport; det är en kärleksfull gemenskap och en möjlighet att dela glädje med vänner jag tycker om. Att välja att endast spela golf tillsammans med dessa vänner är en medveten och viktig handling för mig, och det finns flera djupgående skäl till varför detta är så viktigt.

För det första är golf inte bara en fysisk aktivitet utan också en social samvaro. Att gå en runda golf med vänner ger en unik möjlighet att koppla av, umgås och njuta av varandras sällskap bortom vardagens stress och bekymmer. För mig är dessa stunder av samvaro värdefulla och berikande, och de skapar minnen som varar livet ut.

Dessutom är golf en sport som kräver tålamod, koncentration och förmågan att hantera både framgångar och misslyckanden. Att spela med vänner som jag har en stark relation med gör det lättare att hantera dessa utmaningar. Vi stöttar varandra genom svåra slag och firar tillsammans när vi lyckas. Denna ömsesidiga uppmuntran och support skapar en positiv och harmonisk atmosfär på golfbanan, vilket gör att varje runda blir en njutbar och meningsfull upplevelse.

Vidare tror jag på vikten av att omge sig med människor som delar ens värderingar och intressen. Genom att välja att spela golf endast med vänner jag tycker om, kan jag vara säker på att jag spenderar min tid med personer som förstår och respekterar min passion för spelet. Denna gemenskap bygger på ömsesidig förståelse och uppskattning, vilket skapar en starkare och mer meningsfull golfupplevelse.

Slutligen tror jag att golf är en fantastisk möjlighet att skapa och stärka vänskapsband. Genom att regelbundet spendera tid tillsammans på golfbanan bygger vi starkare och djupare relationer med varandra. Vi lär känna varandra bättre, delar erfarenheter och skapar en starkare känsla av samhörighet. För mig är dessa vänskapsband ovärderliga och utgör en central del av min golfupplevelse.

Sammanfattningsvis är det för mig av största vikt att bara spela golf tillsammans med vänner jag tycker om. Detta ger mig inte bara möjlighet att njuta av spelet på ett djupare och mer meningsfullt sätt, utan det ger mig också chansen att bygga starkare vänskapsband och skapa minnen som kommer att vara med mig för alltid. För mig är golf inte bara en sport; det är en kärleksfull gemenskap och en möjlighet att dela glädje med dem jag håller närmast om hjärtat.